blir det någonsin bättre?
Så, då var vi här igen.
Vi är nu en bit påväg iaf. När de flesta känslor lagt sig, svalnat och nästan dött. Sakta men säkert inser du att det var kört från början. Varför du ens satsade känns nu som en bra fråga. En fråga du inte vill ställa dig själv av rädsla för svaret. Det där svaret ingen av oss vill få. Du vet, det om att du inte klarar dig ensam.
Ingenting verkar gå som planerat. Ingen verkar ha det så dåligt som dig. Men ta en titt omkring dig. Gör det. Det kan visa sig vara nyttigt för dig. Du kanske inte ser vad du vill se men det kan ge dig lite perspektiv. För när det verkligen känns som värst, tänk då att för någon annan är det hundra gånger värre. Varje dag.
Det är nästan som ett gudomligt ingripande, att det händer just mig och just nu. Jag har aldrig kännt mig mer levande. Inte heller mer nerbruten, men jag känner mig själv. Jag är inte den som orkar låta det bryta ner mig totalt. Jag ger inte upp, jag hämnas inte. Jag gör bara det enda jag kan göra, jag fortsätter andas.
Så, om sanningen är för brutal för dig att ta in, gör då som en del andra. Låtsas att det inte finns, det där som kallas kärlek.
tonight I've fallen and I can't get up
