Gabs

jag tänker vara brutalt ärlig, precis som livet är. det är inte inbäddat och skyddat, det är kallt, hårt, brutalt och ärligt. som jag nu tänker vara. så kom inte och säg att jag inte varnade dig.

jag har lyckats, eller lyckats och lyckats, jag skulle inte kalla det en bedrift men, jag har lyckats förlora inte bara en utan två vänner som brukade vara två av de bästa vännerna i mitt liv. frågan är om det är mitt fel, är det jag som är en annan person än den jag brukade vara, eller har de förändrats mer än vad jag klarade av?

jag vet att det finns mycket annat att skylla på, i ena fallet avstånd och flickvän och i andra konstanta bråk för att vi är så lika. men, jag trodde vi stod över sånt, jag trodde vi var annorlunda. jag antar att jag trodde fel.

avstånd kanske är vad jag och fall två behövde men var det tvunget att bli såhär för att vi skulle inse det? jag har alltid hört att "lika barn leka bäst" men jag visste inte att det kom med "lika barn bråkar mest". det har jag lärt mig genom alla de här åren. men jag har också lärt mig att det inte fanns något vi inte klarade av. förutom just detta då. och nu, när jag börjat ge upp, då blåser du upp dig som en giftig jävla blåsfisk och jag vågar inte komma nära igen. fäll ner dina taggar, se över dina tabbar och inse att du har fel, så kan jag göra samma sak.

fall ett finns inte mycket att göra åt, bara ge det tid. det är bara ledsamt att du ska uppföra dig såhär efter all tid och kraft jag lagt ner i ditt liv. efter alla råd och tips jag gett, efter alla gånger jag bara lyssnat. det finns så mycket jag skulle vilja berätta för dig men jag kan inte, inte nu när allt går fel för dig. jag får helt enkelt göra som jag alltid gjort, nöja mig med att vara andrahandsvalet, and that sucks.

lie to me
tell me that everything will be alright